Jag bläddrar ibland i Lars Noréns dagböcker. De kan enbart läsas lite i taget. Idag läste jag den 8 november 2012. Där skriver han bl.a. att han funderar över om han skulle söka efter en psykoanalytiker, igen, för att framför allt samtala om slutet. Norén vill förstå sin vandring in i det, hur han skall använda sin tid, göra den vacker och enkel.
Det låter som en klok idé. Men att fundera själv utan hjälp av en psykoanalytiker borde kunna göras. Lätt att bli manipulerad kanske. Att hamna i en fälla där man vill vara psykoanalytikern till lags. Säga de rätta sakerna. Tror inte de egna tankarna får flöda lika lätt. Lika fritt. Skriv Norén. Det är ett bra tips. Tror jag. Du kan ju det.
Att ge råd till hur någon ska leva sitt liv och att ta vara på sin tid och leva det enkelt och vackert kan låta förmätet. Det låter sig inte enkelt göras. Jag ska inte heller göra det. Men ett faktum som kan konstateras är att många lever sina lev efter en formel som inte direkt är gynnsam för det enkla och det vackra. Av olika anledningar. Utifrån egna perspektiv gäller det att hitta meningen. Meningen med livet. Låter det det förmätet? Ja kanske, men utifrån egen erfarenhet är det inte det. Allt har en mening. Att förstå, som Norén säger, att förstå sin vandring är centralt. Att samtala om slutet kan vara nyttigt. Det kan vara en katapult för att släppa tanken på att det jag vill göra kan jag göra imorgon. Det är idag det ska göras. Perspektivet kan vara långt men att inte se att allt har ett slut, skygglappar på, säger den cyniske, är en strategi som inte är fruktbar. Carpe diem är inte dumt. Ta vara på dagen. Vad kan göras idag? Vad vill jag göra idag? Finn svaret på det och försök åstadkomma en förändring. Om du vill skapa en förändring. Om en förändring är nödvändig. Meningen finns i svaret; vad vill jag göra. Alla vill göra något.
Att prata om slutet skrämmer mig. Det skrämmer många. Det kan göra många apatiska. Vad är meningen när det ändå ska ta slut? Men när jag tänker på slutet. Numera. Tänker jag på människor som åstadkommit något. Som finns kvar i våra minnen. Människor som lever och levde med passion. Min apati berodde främst, förut, på bristen på passion. Att ge sig hän. Göra något passionerat. Vilja något. Komma in i ett flow där tiden står still, där hunger, trötthet och andra tankar ligger utanför. Försökte åstadkomma sådana stadier med en rad olika medel. Medel som inte var fruktsamma. Inte lönsamma. Genom andra människor, andra miljöer och genom stimulantia. Svaret jag funnit finns i mig. Inte utanför mig.
Den danske filosofen, teologen, författaren Sören Kierkegaard sa ”När en människa, som i sin fysiska varelse alltid är vänd utåt i tron att lyckan finns utanför henne, till sist vänder sig inåt och upptäcker att dess källa finns inom henne är detta en av tillvarons djupaste insikter.”
Att ge råd hur andra människor ska leva sina liv är vanskligt. Att läsa Sören Kierkegaard ger vissa perspektiv på vad som kan göras eller inte göras:
Ska en psykoanalytiker fungera bör han/hon bemästra ovanstående dikt. Till fullo!
Andra som funderar över just meningen med livet kan läsas bl.a. här
En intressant bok som tangerar ämnet är Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut.
Edith Piafs sång Non, Je ne regrette rien håller för dagens söndagsbetraktelse.
Lev väl där ute!
understrecket 