Baumols sjuka och Vänsterpartiet

En vanlig kommentar från politikerna är att resurserna inte räcker när klagomål på den offentliga sektorns kvalitet framförs. För ”den vanlige” skattebetalaren låter det här som absurt för faktum är ju att över hälften av Sveriges BNP tas ut i skatt redan. Så i kronor och ören har det offentliga aldrig haft så mycket pengar att röra sig med. Så varför har vi kvalitetsbrister? Och varför behövs ännu mer resurser för att upprätthålla service och kvalitet i offentligverksamhet?

 Frågan kan besvaras om man kontaktar den amerikanska ekonomen William Baumol (1922) som ”upptäckte” den ekonomisk åkomma som döpts till Baumols sjuka. Han iakttog prisutvecklingen i ekonomin och påpekade att varuproduktionen effektiveras genom teknologiska framsteg med sjunkande kostnad per producerad varuenhet som följd. Ökad effektivitet i varuproduktionen leder i sin tur till att priset på varor så som t.ex tv apparater, datorer och tvättmaskiner sjunker. Men emedan varuproduktionen effektiviseras med lägre kostnader som följd så ökar kostnaden relativt sett för alla de verksamheter där en motsvarande effektivisering inte är möjlig – för t.ex tjänstesektorn.  Där ser vi istället att priserna har ökat ,relativt sett, för frisören, tandläkaren och rörmokaren.

Hur kan det bli så? Ja, de som arbetar med personalintensiva tjänster vill självfallet inte ha lägre lön än de som kan motivera sina löneökningar med ökad produktivitet. En hel mängd av spelregler för lönebildningen ser till att det blir så att alla som arbetar ungefär lika mycket och med samma krav på erfarenhet och kompetens har, grovt sett, samma lön. Det leder till att de personaltunga verksamheterna i samhället för varje år som går tar en ökad andel av de samlade resurserna i anspråk. Eller m.a.o. att sådana tjänster och verksamheter kräver en allt större andel av BNP.
Baumol använde musiken som exempel och det är lätt att förstå att en symfoniorkester idag behöver samma tid för att spela Beethoven som för hundra år sedan. Slutsatsen av resonemanget är att orkestern effektiviseras ju inte av att spela Beethoven snabbare, snarare tvärtom.

Eftersom den offentliga sektorn huvudsakligen är en tjänsteproducent har man menat att Baumols sjuka är applicerbart även här. Här är mötet med människor det centrala och inga effektiviseringar kan åstadkommas genom snabbare möten. Försök har gjorts t.ex. inom hemtjänsten. Men några effektiviseringar har nog inte uppnåtts om man frågar brukarna. För om kvalitén på utförandet blir sämre genom att hemtjänstpersonal kan göra fler hembesök per tidsenhet har ju knappast någon effektivitetsökning skett. Utan det som skett är enbart en kostnadsminskning. Här kommer således dilemman kring ambitionsnivåer och kostnadsnivåer in som den privata varuproduktionen inte behöver ta ställning till. Detta eftersom kunderna bestämmer vad som produceras och säljs på marknaden. Pris, utbud och efterfrågan styr. Den varuproducent som inte håller måttet kommer försvinna. Den marknaden saknas i de flesta fall i den offentliga sektorn, vilket implicerar att politikerna bestämmer kostnads- och ambitionsnivåer i avsaknad av effektivitetsmål som är korrekt uppsatta eftersom en marknad saknas för att veta vad som är effektivt eller inte.

Resonemanget som förts under många år (av de som ser att Baumols sjuka existerar) är att den offentliga sektorn inte kan upprätthållas i sin nuvarande omfattning eftersom skattetrycket då kommer att bli outhärdligt. För om den offentliga sektorn har en långsammare produktivitetsökning än ekonomin i övrigt, måste efter hand allt fler människor arbeta i dessa sektorer – även om efterfrågan inte ökar. Det betyder stigande skattetryck. Eller nedskärningar.

Det vi kan se utifrån ovan förda resonemang är att den offentliga vården, omsorgen och servicen är för dyr och inga större effektiviseringsvinster kan uppnås. Detta gäller dock under den förutsättningen att den offentligt drivna verksamheten drivs effektivt redan. Men den gör inte det, så därför finns det hopp. Vi kan absolut klara oss framåt utan skattehöjningar, men det krävs mod och förändringsbenägenhet hos politikerna. Det krävs av våra politiker att de vågar ta obekväma beslut och hela tiden är vaksamma på möjliga effektivitetsvinster. Att något enstaka sparpaket à la Kalmar kommun som präglas av ett fantasilöst osthyveltänk med fokus på generella sparbeting skulle ge uthålliga effektiviseringar är ju dömt att misslyckas. Det är ett meningslöst sätt att hantera problemet på eftersom man skjuter hela problematiken framför sig.

Det här förutsätter ju att våra världsbilder är någorlunda överensstämmande och att vissa inte ser världen som en orättvis plats där gemensamma resurser ska fördelas efter politikers välvilja. Det finns ju vissa som ser den offentliga expansionen som ett fait accompli vilket exempelvis Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt,Bertil Dahl och hans kollegor absolut gör. Förutom att den offentliga sektorn ses som en av gud förutbestämd lösning vill de ju ständigt öka den offentliga sektorn och har alltid skatteökningar i sikte.

Nej målsättningen hos våra politiska företrädare måste alltid vara att se det politiska arbetet i ljuset av att arbeta mot ständig förnyelse och effektivisering. Allt i syfte att sänka kostnaderna och minska produktionsgapet till industrin. Månad för månad, år för år, årtionde efter årtionde.

 Men det här räcker inte, utan politikerna måste vända på alla stenar. De måste därför koncentrera skattemedlen till vad den skattefinansierade sfären egentligen ska göra – och hålla sig till det. Politikerna måste se vad som är ”kärnverksamhet” och inte förblindas av alla önskemål om kulturhus, simhallar, ishallar, stadsfester, guldgalor osv. Det finns det andra som klarar bättre.

Politikerna ska leda och styra organisationen effektivt och ständigt bevaka så att de verkligen bedrivs just effektivt. Om inte, så kan politikerna ställa sig frågan; Kan någon annan driva verksamheten bättre, mer effektivt än vad som redan görs nu? Här styrs dessvärre debatten av vänstern som har en allergi mot att någon skulle kunna tjäna pengar på verksamheten. Att allianspartier har duckat för den här debatten är beklagligt. Kanske är något på gång hos moderaterna i alla fall, om dock svagt.

Politiker kan även se över alla socialförsäkringar som med fördel skulle kunna lyftas bort från den skattefinansierade sektorn, desto mindre skarp blir kampen om resurserna.

Det krävs alltså både osthyvel och tårtspade i budgetarbetet. År ut och år in.

Baumols sjuka kommer bestå, var så säkra, om inte en revolution för tjänstesektorn kommer framöver. I sammanhanget skulle man ju kunna tänka sig utopiska framtidsscenarion där vi ser att gamla aldrig blir svaga och behöver vård. Vi kan se framför oss en värld full av ljus där barn och ungdomar som får kunskap via usb liknande kopplingar. Eller ser vi  fram emot en värld med oändliga resurser som räcker till allt och alla utefter behov.Men fram tills dess får vi nog se tiden an och välja politiker som har kurage, fantasi, moral, pliktkänsla och som fokuserar på hur vi på det bästa och mest effektiva sättet kan bedriva offentlig verksamhet. För om vi förhåller oss så, desto mindre ont kommer vi ha av Baumols sjuka .

Efter att ha fokuserat på kostnadssidan tror jag även att vi alla behöver påminnas då och då (främst de med en fäbless för att dyrka Marx och Engels) om att förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna ha råd med en offentlig sektor behövs det en privat sektor som genererar skattintäkter. M.a.o. det måste finnas en tårta eller en ost som vi kan skära alternativt hyvla. Jag vill inte gå så långt som att säga att den offentliga sektorn är en tärande sektor men den är en sektor som existerar tack vare enskilda, privata entreprenörer. Varför då inte skapa de allra bästa förutsättningarna för dessa entreprenörer istället för att betrakta deras gärningar med förakt? Låt entreprenörer göra vinst på sitt risktagande, för utan vinster, ingen skolgång för våra barn och ingen vård av våra äldre.

För övrigt följer understrecket med intresse vad som händer på Karl-Oskarskolan i Oxhagen

Sedan funderar understrecket på Vänsterpartiets syn på makt och hur de lyckats skaffa sig ett sådan position i Kalmarpolitiken med endast 5,89 procent av väljarna i ryggen.